Jag ska tänka på er ikväll när jag kokar mina makaroner, steker min falukorvskiva och skålar in det nya året i ett glas kranvatten.

.

.

.

Temat för veckans fototriss är monokrom. Fjärran är den tid då jag tonade fotografier med Kodak Rapid Selenium Toner eller Agfa Viradon. Idag gjorde jag det lätt för mig och ställde helt enkelt om kameran till ”sepia”. Ovanpå detta lite trixande med nivåerna och min triss var klar.

Andras bidrag till veckans fototriss finner ni här.

Kamera: Panasonic FZ-30

.

.

.

.

Om fönstren är husets ögon så undrar jag vad dessa ögon säger om husen?

Samtliga fotografier är tagna idag och fotograferade i svartvitt med en Panasonic FZ-30.

Övriga deltagares bidrag till trissen hittar ni här

Jag tror att jag uppträtt ärligt beträffande mitt eget fotograferande, så till vida att det aldrig varit någon hemlighet om jag trixat med fotografierna i Photoshop eller något annat bildbehandlingsprogram och därigenom förändrat fotot från ”äkta” till ”manipulerat”. Jag vill tro att jag brukar nämna detta när mina fotografier publiceras här i bloggen. Det kommer säkert att finnas skäl för mig att fortsätta fundera kring hur man ska tänka kring det digitala fotografiet och efterföljande bildbehandling.

.

Fotot ovan togs från en brittisk kryssare när SMS Blücher sänktes vid Doggers Bank den 24 januari 1915. Jag minns inte var jag fann fotot men det kan möjligen ha varit hos Wikimedia.

I slutet av 90-talet lärde jag mig grunderna i Photoshop och Illustrator. Då klistrade vi text och bilder runt paket, satte rubriker och skyfflade runt typsnitt för att skapa en tilltalande grafisk design. Idag är alla kunskaper som bortblåsta.

Kanske är det dags att försöka lära sig bildbehandling än en gång? Men jag vet inte om jag ids längre. I vilket fall som helst så öppnade jag en av skyltarna från veckans fototriss och ”lattjade” med den i Elements utan att veta vad jag gjorde eller vilket slutresultat jag eftersträvade.

Bara för skojs skull. Eller tristessens.

Fotografiet är taget med en Panasonic FZ–30.

.

.

.

Så var det dags för veckans fototriss med temat skyltar. Jo då, jag hittade några skyltar som jag fotograferade i RAW-format. Sedan drog jag desperat i reglagen, ”manipulerade” lite mer i Elements  och lade till effekter som hämtades från Rollip.

Fotografierna är tagna idag med en Panasonic FZ–30.

.

.

.

Jag hade inte tänkt lägga ut några fler humlefoton i bloggen för på hur många sätt kan man variera ett foto på en humla? När jag såg temat i den kommande fototrissen så funderade jag över hur skyltar kan skildras i ett foto? Här finns det visserligen skyltar men man kan ju inte påstå att det dräller av dem direkt. Kan foton av skyltar manipuleras genom att lägga till en ”polaroideffekt” från Rollip? Testade ett par effekter på just ”dagens humla”. Men inte vet jag om fotografierna blir intressantare och mer spännande bara för att jag låtsas att det är ett polaroidfoto eller lägger till en ”IR-effekt” i Photoshop Elements.

En som däremot säkert skulle kunna skapa spännande och intressanta foton av skyltar är Jan Bernhardtz. Ta en titt på hans fotografier från Berlin så förstår ni vad jag menar.

Panasonic FZ–30, ISO 80, bl 2,8, 1/100 sek.

.

Panasonic FZ–30, ISO 80, bl 2,8, 1/80 sek.

.

Panasonic FZ–30, ISO 80, bl 2,8, 1/50 sek.

.

Panasonic FZ–30, ISO 80, bl 2,8, 1/160 sek.

.

Panasonic FZ–30, ISO 80, bl 2,8, 1/60 sek.

Panasonic FZ–30, ISO 80, bl 2,8, 1/60 sek.

.

Nässelfjärilen klamrade sig fast för allt den var värd medan solhatten kastade sig av och an i vinden. Amiralerna höll sig däremot undan kastvindarna idag. Antagligen var det under deras värdighet att likt kreti och pleti under stor ansträngning söka sin föda i stormen. Eller så helgar de vilodagen.

Fotot är taget den 24 augusti med en Panasonic FZ–30.

.

.

.

Ovanstående foton är tre ”polaroidvarianter”, av det sista fotot i ”Vid vatten”, som är framställda med programmet Poladroid. Programmet är gratis och finns för Mac och Windows.

.

.

.

Temat för denna veckas Fototriss är ”vid vatten”. Vatten finns det gott om här men hur skildra det? Trött och oinspirerad knallade jag runt med kameran i morse mellan klockan sex och sju. Detta får bli min triss denna vecka. Andra deltagares fotografier hittar ni här.

Samtliga fotografier är tagna idag med en Panasonic FZ-30 och beskurna till kvadratiskt format.

.

Trött, trött och ännu tröttare tog jag mig ner till vattnet för att se om jag skulle kunna knäppa några foton som duger att delta med i veckans Fototriss. Efter att ha konverterat ett ”dramatiskt” foto till svartvitt konstaterade jag att jag fortfarande inte vet om det finns tre fotografier som är värda att lägga upp i trissen.

Kanske blir valet lättare om jag sover en stund?

Eller dricker lite kaffe?

I avsky mot vold og i medfølelse med alle som er rammet

.

I väntan på Godot så får man roa sig på egen hand. Det gjorde jag med ett foto av en Aspfjäril och det enkla programmet Poladroid. Jag har ju inte Photoshop så i brist på bröd får jag äta limpa.

Kamera: Panasonic FZ-30

.

.

.

Överst: Bakumatsu Koshashin Generator

Mitten: Rollip – Online Photo Effects

Underst: Polaroin – Online Polaroid

Nedan: ”Originalet”

.

.

Uppdatering: En kommentar. Färgsticket i den översta bilden kan förmodligen hänföras till detta faktum att jag inte konverterade fotot till svartvitt före uppladdningen. Resultatet hade säkerligen sett helt annorlunda ut om jag gjort detta.

Kamera: Nikon FM

Faktiskt första gången som jag fått tillfälle att se en ”racerbil” på närmare håll. Oftast brukar dragbil och släpvagn med motorcykel eller rallybil på komma i hög fart och köra om det mesta på vägen.

Kamera: Panasonic FZ-30

När jag lämnade den steniga udden tog jag stigen längs den östra sidan. Solen fick jag i ryggen och värmen gjorde att jag snart började svettas i takt med att stigen bar iväg genom skogen och upp mot bergets topp. Inte för att det var särskilt brant eller långt utan mer för att jag är ovan vid fysisk ansträngning. Dessutom plågades jag en smula av den ömmande ryggen. På vägen stannade jag då och då för att registrera vad jag såg. Det var inte mycket. Ett par fjärilar och en tofsmes var väl de mest spektakulära inslagen.

Uppkommen på berget slog jag mig ner på en bänk för att återhämta mig och begrunda utsikten. På Länsstyrelsens hemsida kan man läsa att man har en fantastisk utsikt över skärgården från berget. Jo jo. Ska skärgården synas så får de nog skicka dit någon som puttar omkull träden som skymmer utsikten. Efter kaffe och ett par mackor var det dags för nedstigning och hemfärd.

Kamera: Panasonic FZ-30

Sol och svag pålandsvind. In över land syns några små ulliga moln. Långt ute på vattnet rör sig långsamt några vita segel för att sedan försvinna i horisonten. På den steniga stranden funderar jag på hur jag ska kunna skildra detta. För det var väl för fotograferandets skull som jag kom hit genom skogen? Här finns inga fåglar eller fjärilar. Bara myror och en och annan humla bland stenar, strandglim och fackelblomster. Vad fotografera här?

Inga andra ljud hörs än vågornas monotona frasande och kluckande när de stilla rullar in mot stranden. Plötsligt interfolieras vågornas frasande med måskolonins skri när de lättar från uddens spets. Efter en stund är det åter vågorna som dominerar ljudbilden. Jag sluter ögonen och låter solen värma mig.

Funderar ett slag på vad det är som gör att vissa platser tilltalar mig mer än andra. Varför dragningen till vatten? Är det bara för att vattnet ligger här där jag bor? Eller är det den känsla av oändlighet och rymd som skapas där himmel och hav möts. Jag vet inte men något är det som gör att jag kan sitta mycket länge och bara glo ut över havet.

Kameran drar mig ut. Men hem kommer jag med tämligen ointressanta bilder på stenar, blommor, fåglar och insekter. Kameran blir till en anteckningsbok. Det är ytterst sällan – kanske aldrig – som ett foto ger något annat än en rent dokumentär information.

Länk till Skämningöns naturreservat

Kamera: Panasonic FZ-30

Urless på stugsittandet kom jag idag fram till att jag kanske skulle uppsöka en skogsbacke för att se om det var några fjärilar i farten. Jag for in på en skogsväg och parkerade i en solig öppning. I förstone syntes inte en fjäril. Till slut lyckades jag fånga några kryp på bild, trots att de mest höll sig dolda i gräset eller slog sig ner bland brännässlorna. Eller så fladdrade de bara snabbt förbi och försvann in i skogen. (Fråga mig inte vad det är som jag fotograferat)

.

.

.

.

Fotografierna blev mediokra. Lite sol och frisk luft fick jag i varje fall. Gott så.

Uppdatering: Jag tror att den nedersta fjärilen kan vara en Puktörneblåvinge (hane)

Kamera: Panasonic FZ-30

Frid råder. Inte en krusning på vattenytan. Det enda som bryter vattenspegeln är stimmen av småfisk som jagar fram och åter i hamnbassängen. En man undervisar på tyska sina barn i konsten att fiska med haspelspö. På andra sidan en annan familj som ror uppströms.

Några embarkerar en liten motorbåt i hamnen och måsar skränar på avstånd. Solen värmer och luften står stilla. Inne i samhället är inte en själ ute. Det är dött. En död idyll för den ensamme.

.

Kamera: Panasonic FZ-30

.

Ovanstående kors är rest till åminnelse av Nedjan som förliste i en storm 1954. Hela besättningen omkom. Idag kan korset även vara ett minne över ett brukssamhälle och en industriepok som gått i graven.

DOUWE – S

.

Fartygen kommer och går. Nyss var det DOUWE-S från Kampen som lastade sågspån. Under lastningen av DOUWE-S låg CATHMA från Nederländska Antillerna ankrad och väntade på sin tur att få komma till kaj och fylla lastutrymmet med spån. När DOUWE-S lämnade hamnen angjorde CATHMA den. Båda fartygen hade samma destination efter lastning nämligen Varberg.

.

CATHMA

.

Längre in i hamnen ligger ytterligare tre båtar. Bogserbåten Starkodder , trålaren GE 49 och en liten bogserbåt med ett för mig okänt namn.

.

Starkodder

.

För två år sedan lades massafabriken ner. På en ort med krympande befolkning förlorade 325 personer jobben. Vid årsskiftet stängs sågen tillsammans med Nordens modernaste pelletsfabrik. Ytterligare 110 får gå hem tillsammans med ett okänt antal anställda hos underentreprenörer. Sedan finns inga industrier kvar. År 1960 bodde här 1657 personer. År 2010 var antalet invånare 968. Vad som redan skett på andra håll runtom i landet händer här och nu. Människorna flyttar och samhället förtvinar.

.

Kamera: Panasonic FZ 30

.

Dagarna bara går. Plånboken känns mer än lovligt tunn. Disken hopar sig. Dammråttorna växer till sig i storlek och antal. Tre veckor kvar och ännu inga semesterplaner. Det blir till att skrota runt på hemmaplan.

Kamera: Nikon FM
Film: Kodak Kodachrome 64

Trettio år sätter sina spår hos de flesta. Mer hos några än andra. Håret grånar och rynkorna trängs i ansiktet hos en del medan åren knappt märks hos andra. Visst kunde jag se några grå hårstrån och en del fina tunna rynkor i ansiktet hos henne när vi träffades men ser jag mig i spegeln är skillnaden frapperande. Trettio år har satt sina spår. Inte bara i själen utan även på utanverket.

—–
Kamera: Nikon FM
Film: Kodak, Kodachrome 64.

.

Uppdaterat: ”Jag vill ge publiken små historier; Berättelser från knarriga verandor i den amerikanska södern, svarta mystiska floder, blåsiga hustak i Paris och från min egen lägenhet en söndagsmorgon i Göteborg. Sånger som går in till den punkt där skrattet, gråten och lusten bor, det är verklig blues!”. Mer om Jenny Almsenius finns att läsa i Jefferson Blues Magazines artikel, september 2008.

I mars 2011 släppte hon sitt första album ”Sånt som brinner”. All text och musik är skriven av Jenny Almsenius. En recension hittar ni här.

.

Detta märks i synnerhet när man går ner i grovsoprummet och gör ett ”fynd”. Ett renoveringsobjekt som är både stort och tungt. Men kanske går skänken att flytta till källarförrådet med hjälp av den lilla ”shoppingkärran”? Icke då. Dragaren är för svag och kärran är för klen. Skänken är för stor och tung för en ensam förtvinad gammal gubbe. Det är bara att acceptera faktum. Eller? Kanske finns det en fungerande lösning i huset? Kanske finns det en liten fyrhjulig ram som kan skjutas in under skåpet så att det kan tas ut genom dörren och vidare genom korridoren samt förpassas in i källarförrådet tills vidare? Även om skänken aldrig lämnar källarförrådet och hamnar i lägenheten så är den då åtminstone tillfälligt räddad åt eftervärlden. Det blir till att ta en resa och leta reda på en vagn. Förmodligen kommer jag att gräma mig – i varje fall en tid – om skänken försvinner med de andra grovsoporna utan att jag åtminstone försökt ”rädda” den.

Renoveringen av skänken ser jag inte som något problem i det här sammanhanget. Problemet är att flytta den.

.

Industrierna stänger. Människor förlorar jobben. Inga nyetableringar. Arbetslöshet, alkoholism och skilsmässor? Kanske arbete på annan ort? Vad vet jag? Ett vet jag. Aldrig har antalet skyltar som skriker ut sitt ”Till salu” varit fler. Här finns hus för alla tjocklekar av plånböcker. Här finns hus från 250.000 till 3.500.000 kronor. Men inga hus för mig som bara har döda malar i plånboken.

.

.

Timmertågen har slutat gå men ett och annat fartyg, såsom Thea Marieke från Rotterdam, hittar in till djuphamnen och stävar sedan ut med sin last av sågade trävaror. Ännu går sågen.

Kamera: Panasonic DMC–FZ 30

.

Kamera: Panasonic DMC – FZ 30

.

Kamera: Panasonic DMC – FZ 30

.

Jag har lyckats avsluta ännu en rulle i min FED. Denna gång blev det en Kodak TX-410 (Tri-X) som exponerades efter 400 ASA. Därmed är mitt testande av ”ryssleican” avslutat och nu återstår det att framkalla filmerna så resultatet kan bedömas. Det ligger nu sex rullar Fomapan 100, fem småbildsrullar svartvita filmer och två rullar negativ färgfilm i kylskåpet och väntar på framkallning. I Kowan sitter det en 24-bilders färgrulle och i YashicaMaten en rulle svartvit Fomapan 100. Innan de filmerna är avslutade och allt är framkallat så har nog året nått sitt slut, antar jag.

Sedan gäller det förstås att utforska och börja testa Caffenol som filmframkallare. Caffenolen har hängt som en kvarnsten runt min hals under flera år och ingredienserna finns hemma sedan mycket lång tid. Ja jisses… vad mycket det finns att göra. Hur ska jag hinna?

.

.

.

.

Kamerahuset är en FED 2 av typen D–5 och såvitt jag kan förstå av nummerserien så tillverkades kameran 1962. Min kamera har nummer 2315099. Vid köpet medföljde ett objektiv (en Zeiss Sonnarkopia) av fabrikat Jupiter – 8 med ljusstyrka 2 och brännvidd 50 mm. Objektivet har serienummer 6354543 vilket betyder att det tillverkades år 1963 eftersom de två första siffrorna anger tillverkningsåret.

Tidigare har jag skrivit om kameran och optiken som inköptes på Tradera i september 2009.

Uppdaterat 4 juni: Ett par recensioner av Jupiter – 8 hämtade från Fotosidan.
”Vad gäller skärpan så är den i Sonnarklass. Har testfotograferat på alla bländare och är överraskad att en optik inköpt för 250 kr kan ge lika bra resultat som 10-20 ggr dyrare diton. Ljusbortfallet är minimalt även på stora bländare, skärpan utmärkt och distorsionen liten. […] Annars har jag läst att man ibland inte fått avståndsöverföringen att stämma med Jupiter-8 men det har jag inte märkt något av”.

”Mycket måndagsexemplar, men även exemplar som ligger nära Sonnar-originalet. Men måste testas. För svartvit fotografering bör de flesta objektiv fungera bra. Men förskräcks inte, det är inte utrustningen som gör bilderna. Det fanns många bra fotografer under Sovjet-tiden som använde dessa objektiv för press och konstnärlig fotografering.”

Det finns för övrigt massor att läsa på nätet om denna massproducerade kamera från det forna Sovjetunionen.

Wikipedia har en artikel som främst handlar om FED 1.

Matt’s Classic Cameras behandlar FED 2.

Soviet and Russian Cameras innehåller fotografier, detaljerade beskrivningar över olika modeller samt serienummer.

Det har sina risker med att kasta sig över kartonger med fotoprylar i förhoppningen att kunna sortera ut det som är avsett för mörkrumsarbete. Min tanke var att packa en kartong med sådana attiraljer och bära ner dem i källarförrådet tillsammans med förstoringsapparat, skålar och annat som mest tar en massa plats i en redan överbelamrad lägenhet. Men i botten av en kartong låg det en nedklippt, repig och dammig, svartvit film tillsammans med pincetter. kemikalieflaskor och filmklämmor av olika slag. Givetvis avstannade plockandet. För vad kan vara trevligare än en oupptäckt film där man inte har en aning om vad som finns på den och för att få reda på detta måste jag naturligtvis skanna åtminstone några rutor.

Filmen är en Kodak Safety Film 5062 d.v.s. Plus–X som råfilm. Film som jag köpte på 30,5 meters längder under 70–talet och laddade i filmkasetter. Allt för att pressa filmkostnaden. Filmen är exponerad i Umeå och förmodligen avslutad någon gång under försommaren 1980.

.

.

–––––

Kamera: Nikon FM troligen med ett Nikkor 35/2.
Film: Kodak Safety Film 5062 (Plus – X) exponerad efter 125 ASA. Framkallare okänd

.

Visst går sågen fortfarande och fartygen anlöper djuphamnen. Här är det Bremer Victoria från Gibraltar som ligger vid kaj och lastar sågade trävaror. Det är lugnt och stilla i samhället. Det rivs och byggs samtidigt nytt inne på industriområdet. Men några nyetableringar har inte aviserats. De närmaste veckorna är det avslutningar av diverse slag. Sedan inträder sommarstiltjen. Stiltje verkar det även vara i bloggen trots att jag föresatt mig att försöka hålla liv i den.

Den 14 maj 1931 föll skotten i Ådalen och fem personer dödades. Fyra demonstranter samt en åskådare sköts till döds av kulspruteelden. Fem andra skadades av eldgivningen.

De fem dödade var: 20-åriga fabriksarbetare Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år.

Vi ska se framåt utan att glömma.

.

.

.

Större delen av tåget utgjordes av gråhåriga damer och herrar som beklagade sig över att det blev färre och färre som demonstrerade för varje år som går. Antagligen hade det varit lite fler om vädret varit bättre och om talaren varit en ”kändis”. Men troligen hade det inte varit så många fler bakom fanorna. Rött och grant var det i varje fall.

.

.

Sedan frös jag så infernaliskt att jag skippade talet och återvände till kaffekoppen i stugvärmen. Årets 1:a maj var avklarad!

Eiland lastar sågade trävaror

.

Jag vet att bloggen är ett försummat kapitel nu för tiden. Men det verkar som om jag mest häckar på Ansiktsboken och där kastar ur mig den ena korta statusuppdateringen efter den andra. Hela tiden tänker jag: Blogga människa! Blogga istället! Men det blir inget av med det. Dagar blir till veckor och hjärnan är fortsatt tom. Om det inte vore för att jag försöker hålla koll på vad som händer och sker i hamnen så hade det inte blivit något inlägg idag heller. Shipspotting är betydligt enklare än Trainspotting. Dessutom kan man följa fartygen över haven med hjälp av Marine Traffic.

.

Eiland från Antigua Barbuda låg vid kaj och lastades med sågade trävaror medan trålaren Nessie (FIN 138V) från Kaskinen/Kaskö passerade på väg ut efter att ha lossat foderfisk. Foderfisk som transporteras med långtradare till Danmark och därefter vidare till norska fiskodlingar.

Lady Nona

.

Det är inte ofta det ligger ett fartyg i hamnen men idag hände det. I slutet av året blir det säkerligen alltmer sällan. Om det nu inte är så att byggnaden som uppförs i bakgrunden betyder att nya företag är på väg in på området. Företag som kommer att utnyttja djuphamnen för lastning och lossning av varor och produkter.

.

Lady Menna

.

– Går det att bo kvar här nu?
– Tveksamt. Nu måste man kanske vidga vyerna lite.

Kommer det bara att bli pensionärer och sommarstugeägare kvar här?

Jag är sur, missmodig och deprimerad över bilfan. Eller kanske för allt besvär det är med att äga en bil som inte kan skötas på rätt sätt. Förmodligen vek skyddsplåten ner sig när jag backade ut genom plogvallen tidigare i veckan. Nu skrapar plåtdjäveln i backen och jag har ingen lust att lägga mig ner på backen i 15-gradig kyla för att försöka bocka upp den. Om jag ens kommer åt plåten? Jag måste nog in till verkstad. Fan! Och jag som hade bokat en besiktning på fredag tvingades boka av den. Blir verkstad istället. Fyra mil enkel resa. Skit också.

Här skiner solen över ett vitt landskap. Endast några minusgrader ute. Kaffe och mat är hemburet från affären. Jag blir säkert inne vid min egen köttgryta denna dag.

Diskare, bliv vid din disk! Som det heter.

.

Fynd eller ej visar sig när den kommer. Nu ska datorn få en fullt fungerande mus igen.

.

Vilka var det som träffades och vilade i soffan vid mötesplatsen i skogen öster om Tofta? Någon gjorde sig en gång besväret att släpa ut en soffa i skogen fjärran från närmsta hus. Kanske var det en vandrare som ville ha en viloplats under sina promenader? Men det var redan då, när kortet knäpptes, länge sedan soffan brukats. Idag har ytterligare ett decennium passerat. Finns soffan kvar fortfarande? Jag kommer aldrig att få veta.

.

Farten var nära noll men bilen fortsatte bara att glida rakt fram i den feldoserade 90-graders böjen på den smala vägen. Inget hjälpte på glansisen. Diket kom allt närmare och närmare. Nervöst for det genom skallen ”fan, ska jag hamna i diket nu och köra sönder bilen?”. Allt medan jag vred ratten för fullt åt vänster för att komma genom kurvan men bilen bara gled sakta, sakta allt närmare diket. Då vaknade antisladdsystemet till och hjälpte förmodligen till att behålla kursen genom kurvan.  Lättad kunde jag fortsätta min resa i mycket låg fart på den skridskois som utgjorde vägbanan.

En exponering gjorde jag under dagens fotosafari. Det var allt.